Genetik - Läran om ärftlighet.

Färggenetik är ett intressant ämne inom hundaveln.

Kunskapen om färggenetik är under utveckling och man upptäcker nya saker hela tiden. Därför får man inte tro att man är fulllärd, utan hela tiden söka kunskap för att hålla sig uppdaterad.

Grunden i all genetik är samma oavsett om det handlar om sjukdomar eller färg. Därför börjar vi med det mest grundläggande.

Locus och alleler

Locus, är adressen på kromosomen där en specifik gen finns. Genen i fråga kan se lite olika ut beroende på vad den har för alleler. En gen har alltid två alleler. En från vardera föräldern. Allelerna benämns med bokstäver. Stora bokstäver betyder att den är dominant, små bokstäver betyder att den är recessiv.  Till vardags talar vi ofta om gener, men egentligen är det alleler vi menar. På varje färglocus vi känner till finns det minst två genvarianter (alleler), men några locus innehåller flera (till exempel B-locus).

Eumelanin och pheomelanin

Det finns två typer av pigment som skapar pälsfärg. Det är eumelanin och pheomelanin. Alla färger och mönster är skapade av dessa båda pigment. Båda pigmenten har en ursprungsfärg som sedan kan förändras av inverkan från andra gener.

Eumelanin är svart pigment, men det finns gener som omvandlar det till andra färger som brun (bb) och grå (GG) Eumelanin påverkar även ögon och hud. Det är därför bruna pudlar har brun nos och ljusare ögonfärg. Pheomelanin är rött pigment och påverkar endast pälsen och inte ögon och hud. Rött pigment är allt från djupt röd till vitt. Det finns gener som påverkar pheomelanin så det får sin färg. I-locus påverkar intensiteten. Det finns fler, men dessa har man inte upptäckt ännu.

Homozygot – heterozygot.

En hund som har två lika alleler är homozygot. De som är heterozygot har två olika uppsättningar av alleler. 

Flerfärgade pudlar

Flerfärgade pudlar har alltid funnits, och det händer att de föds i solida kullar när förutsättningarna är rätt. Oftast sker detta när föräldradjuren är obesläktade med varandra. Det händer också att det föds aprikosröda valpar i kullar där båda föräldrarna är flerfärgade.  Detta beror på att valparna har fått ett ”e” från båda föräldrarna. Dessa kan med fördel paras med flerfärgade pudlar som är E/E. De flerfärgade E/E pudlarna har oftast sämre teckning, och kan i vissa fall se ut att vara helt svarta, i en sådan kombination blir alla valpar E/e, och får mer eller mindre fina tecken. Det kan vara värt att notera att även aprikosröda och vita pudlar i solida linjer kan vara flerfärgade utan att det syns. Det kan också födas svarta pudlar i en kombination där båda föräldrarna är flerfärgade. Om båda föräldrarna bär ”a” på A-locus, och valpen ärver ”a” från båda föräldrarna. Här nedan förljer en kort förklaring kring genetiken som ger pudeln dess färg. Det finns fler locus som påverkaer, men jag tar upp det viktigaste.

Samverkan mellan E-locus, K-locus, B-locus och A-locus.

Färgerna på A-locus kommer av samverkan mellan framför allt A- och K-locus, men B- och E-locus hjälper också till. Jag ska försöka beskriva dem med hjälp av bilden. Pudlarna som visar riktig färg är färdiga, och allt som finns på andra locus är dolt, men kan komma fram i nästa generation. Pudeln som har frågetecken är inte färdig, och man måste gå vidare för att bestämma vilka alleler som påverkar färgen.

E-locus (E, Em och e).

Man kan säga att E-locus är det mest dominanta locus av alla. Vita och aprikosröda pudlar är e/e. Detta gäller hela färgskalan från vitt till mörkt röd. Det finns tre varianter av ”e”. På E-locus finns också E och Em, så vi måste gå vidare och titta på K-locus.

K-locus (KB, ky och kbr).

KB är den mest dominanta allelen på detta locus. KB ger solid färg till svarta, bruna och grå pudlar. Så om hunden är KB/KB, KB/kbr eller KB/ky går vi vidare och tittar på B-locus.

ky tillåter det som finns på A-locus att komma till uttryck. ”y” står för yellow och släpper fram rött pigment i de områden A-locus medger det. Vi får gå vidare till A-locus för att veta mer.

Brindle (kbr) är en rekombination av KB och ky. Det betyder att det består av både KB och ky, därför går det inte att testa för brindle. Laboratoriet Genomia har utvecklat en metod där de kan bestämma två genotyper som innehåller brindle. KB/kbr och kbr/ky då de innehåller olika mängd KB och ky. Även här måste vi gå vidare till A-locus för att se mönstret på brindle.

Seal är när A-locus slår igenom trots att hunden har ett eller två KB. Hur det ser ut beror på vad hunden har på A-locus. På tan tecknade hundar kallas det ibland för ghost-tan.

B-locus (B och b)

B är dominant över b och ger svart (eller grått) pigment. En hund som är B/B eller B/b kommer att vara svart medan en hund som är b/b blir brun. Det finns tre varianter av ”b”

A-locus (ay, aw, at och a)

A-locus står för agouti och betyder viltfärg. I detta locus finns sobel (ay), agouti (aw), tan (at) och recessivt svart (a). Dominansordningen är i den ordning de är skrivna. Det som finns på A-locus kan inte komma till uttryck om inte K-locus medger det (ky eller kbr).

Tan teckning (at) släpper fram rött pigment i fläckar över ögonen, kinderna, öronens insida, ”spegel” på bröstet alla benens insida och under svansen. Ibland kan det röda synas dåligt i ansiktet om hunden är Em på E-locus. Här i Sverige säger vi black and tan eller brown and tan. I andra länder kallas de phantom, och specificeras på vilken färg tan teckningen ser ut att ha. En tan tecknad hund kan vara at/at eller at/a.

Recessivt svart (a) ger solid pälsfärg oavsett vad som finns på K-locus. En recessivt svart hund är alltid a/a. Det är ganska ovanligt hos pudel.

Brindle (kbr/kbr, kbr/ky) Brindle är beroende på det som finns på A-locus för att komma till uttryck. Bäst blir det tillsammans med sobel då det färgar hela hunden. På en agouti blir det mest synligt över ryggen och på sidorna. Hos en tan tecknad hund visar det sig endast i de områden som är tan tecknade.

S-locus S och sp (piebald, harlekin och parti).

Jag lägger in de olika partifärgerna i liknande bild som förklarar E, K, B och A-locus, för dessa locus påverkar naturligtvis även partifärgerna. De svart-vita partipudlarna kallas ofta för harlekin, och har fått sitt namn efter den dansande clownen med samma namn. Namnet förväxlas ofta med harlekin på Grand danois, men pudlarna får sin färg från S-locus och det finns inget samband med harlekin på Grand danois.

På S-locus har man än så länge identifierat två genvarianter. S, som inte ger vita tecken och sp som ger vitt. Till skillnad från vita pudlar som är e/e saknar parti pudlarna pigment i hud och hår, så huden blir rosa och pälsen vit. Trampdynor och klor blir också rosa om det inte finns pigmenterad hud där. Sp kan förekomma tillsammans med alla färger och teckningar. Allt vitt beror inte på sp. Vita bröstfläckar och tår beror oftast på att pigmenteringen inte är färdig när valpen föds. Pigmenteringen fortsätter även efter födseln och det vita kan minska i storlek Det behöver inte vara kopplat till S-locus. Vita pudlar kan bära på sp utan att de syns, men tittar man noga ser man att huden är rosa på vissa partier.

T-locus (T, t)

Ticking är pigmentfläckar som finns i de vita fälten på en partifärgad pudel. De har samma pigment som de pigmenterade fälten. Genen som ger ticking är inte identifierad ännu, men man tror att den är dominant. Det verkar också som att ticking förekommer oftare på nosen och på benen.

Modifierare

I-locus (I, i)

Detta locus påverkar phaeomelanin så det förändras. I är dominant och ökar intensiteten på det röda pigmentet, i minskar intensiteten. I-locus påverkar inte eumelanin, så det bärs dolt hos svarta och bruna pudlar. I teorin ger I/I röda pudlar och i/i creme eller vita. Men det finns andra locus som också påverkar intensiteten på phaeomelanin. I-locus har ofullständig dominans.

G-locus (G, g)

Progressiv greying. Detta locus har man inte funnit ännu, men det är det som ger våra grå pudlar dess färg. G har ofullständig dominans, och är genen som bleker eumelanin så svart blir till grått. En pudel som är G/G bleks mer än den som har G/g. Brunt påverkas också av G.

D-locus (D, d1, d2, d3)

Det händer att pudlar föds grå. Det är inte särskilt vanligt, men förekommer ibland. Det beror på någon av de recessiva genvarianterna på D-locus. Detta locus påverkar både Pheumelanin och eumelanin. När det gäller röda och vita pudlar kan det vara svårt att veta om hunden är D eller d.

Colour Dilution Alopecia (CDA) är en hudsjukdom som är förknippas med d1, men det finns även andra gener inblandade för att sjukdomen ska utvecklas. Sjukdomen ger klåda och hårbortfall. Huden kan vara extremt känslig för infektioner som ofta återkommer och blir kroniska. Kan leda till stort lidande för hunden och ofta en förkortad livslängd.

Merle hos pudel

Merle finns inte narturligt hos pudel, utan man har har blandat in andra raser får att få fram det. Svenska klubben för flerfärgade pudlar tar avstånd från avel med merle. Därför går vi inte heller in närmare på genetiken för merle.

Att gentesta för färganlag.

Som ni ser på bilderna kan pudlar förekomma i en mängd olika färger och mönster (det finns ännu fler varianter som jag inte tagit upp). En del färgegenskaper kan man räkna ut genom att titta på hunden och på vad som finns i stamtavlan, men det enda man egentligen kan vara helt säker på är att de aprikosröda och vita pudlarna är e/e och de bruna pudlarna är b/b. Man kan också vara ganska säker på att de svarta, bruna och grå pudlarna har minst ett KB. Helt säker kan man inte vara, för de skulle kunna ha dubbel uppsättning av ”a” på A-locus, men detta är som jag sagt tidigare ovanligt hos pudel.

Det finns många olika laboratorier som gentestar för färg, och vilket man väljer beror lite på vad man vill veta. Det är inte alla lab som ger svar på till exempel ”ky”, utan svaret blir KB/N, eller N/N. Sedan har olika lab olika beskrivningar, så man får gå in och läsa deras förklaringar när man får svaren.

Det finns många goda skäl att faktiskt kolla upp vad man har för färggener hos de pudlar man använder i avel. Gentester på K-locus och B-locus skulle kunna bredda avelsbasen hos de solida pudlarna, då framför allt inom färgerna aprikosröd och vit. B-locus kollar man för att inte riskera få brunt pigment hos de aprikosröda och vita pudlarna. K-locus för att undvika få flerfärgade valpar, något som är viktigt för många soliduppfödare.
Det är allmänt känt att de aprikosröda och vita pudlarna ofta bär på ky eller kbr. Enligt statistik från My dog DNAs Wisdom panel från år 2019, bär lite drygt 40% av de aprikosröda och grå toy, dvärg och mellanpudlarna med FCI registrering på ”ky”. Resterande 60% delas mellan ”KB” och ”kbr”. Motsvarande siffra hos de svarta, bruna och vita blir drygt 32% med ”ky” och 68% delar på ”KB” och ”kbr”. Tyvärr saknar jag statistik från storpudlarna, och man kan inte längre komma åt My dog DNAs databas. Och sist men inte minst så är det ganska intressant och spännande att gentesta, och man får ett verktyg att använda i aveln. När man vet vilka olika genvarianter föräldradjuren har kan man räkna ut vilka färger man kan förvänta sig att valparna kommer att få, och det är ju ganska spännande.

Avslutningsvis vill jag säga att den här texten inte är heltäckande, och det händer nya saker hela tiden inom färggenetiken. Texten är tänkt att väcka intresse och inspriera till att söka mer kunskap. Jag har försökt att hålla det på en sådan nivå att alla ska kunna hänga med i texten. 

Text & bild Marie Dahl